orkar inte
fan vad det är lätt att vara arg när man är ledsen..
jag orkar inte... jag orkar inte med mig själv, är så trött på att se mig själv i spegeln varje dag! Vill fly ifrån mig, byta kropp..
vad gör man när man inte orkar? Känns som om jag inte klarar av mig själv.
kan ju helt klart säga att det inte är lätt att ha en ätstörning och där till vara tjock. Många med ätstörningar är för smala, lagom eller bara några kg för mycket så det som de ser i spegeln är ju en föreställning, de känner sig "bara" tjocka medans de inte är det, påstår ine att det är lätt heller, har ju faktiskt varit där jag med. Men faan kan önska att jag fortfarande skulle vara där.. vara sådär smal som jag var att det bara satt i huvudet och inte dessutom på kroppen..
hur kunde jag låta det gå såhär långt? Kan ärligt säga att jag skulle börja kräkas varje dag igen om jag visste att jag kunde bli sådär smal igen.. men jag vet att det inte funkar så för mig.. coh visst jag vet att det inte är något bra sätt.
När jag ser mig själv i spegeln ser jag en ful tjockis och tyvärr så är det ju fakta.. jag är tjock/fet.
Jag orkar inte med mig själv och jag är så trött. Finner inga krafter just nu, de är bara som bortblåsta.
Jag är nog en ganska svår person att komma in på livet, väldigt privat och släpper ine gärna in människor.. visst till en viss gräns..
NU är min behandling snart slut och jag hade trott att jag skulle ha kommit så mycket längre.. om ajg ska jämföra med något.. ungifär som när en nykter alkoholist kommer ut fårn behandlingshemmet... så glad och så lycklig med nyfunnen livsgnista och enegi.. men var faan är den? Visst kan jag se att jag kommit en stor bit på vägen... men känns som om det är så långt kvar.. va fan kan det inte bara gå lätt och flyta på ibland?
FUCK LIVET.. helt enkelt..
i dag så hade jag bestämt innan att jag skulle äta raggmunk och fläsk till lunch på restaurangen...
jag har gjort det en gång förut usch, men man ska ju inte bara testa en gång..
fyy faan.. kändes som om jag drack stekt margarin... var så äckligt.. så vidrigt det badade i stekt fett.. sista tuggorna nästan kvälde jag upp.. hade aldrig ätit upp det om ajg inte varit där.. och vill inget annat än att kräkas.. mår illa som få.
fan
vet att jag är dålig på att skriva, ska bli ändring på det.
nu är det bara 4 veckor kvar på min 16 veckors tuffa behandlig, känns jobbigt.. eftersom jag har gått tillbaka flera steg, spydde senast i onsdags.. kände mig mätt upp i halsen.. man kan inte svälja.. det känns som ett vattenglas som håller på att rinna över.. ibörjan trodde jag att jag blev mätt fort och att jag inte klarade att äta förstora tuggor eftersom jag gjort en opration som jag trodde påverkade det.. så trodde rent kroppsligt att det var så,
och att jag var tvungen att kräkas.. vattenglaset var ju liksom fullt och vi vet alla vad som händer då..
har jag insettt att det inte är så, att det är ätstörningen som "pratar", läskigt.. har verkligen aldrig tidigare fattade det, har lärt mig så otroligt mycket. Jag är inte min ätstörning jag lever med en ätstörning. Ibörjan när de pratade om att jag skulle sortera vilka tankar var mina och vilka ätstörningen.. Tyckte jag att de var lite knepiga.. allt var ju jag.. men nu har jag faktiskt lärt mig att se skillad, oftast.. känns skönt..
men faan vad det är tufft, ni anar inte, som de säger är ätstörningar de mest luriga av dem alla..
fan att det ska vara så jäkla jobbigt ibland.. att man har sådant sug ett ha begär.. har märkt att det hänger ihop med om jag ätit för lite eller inte på rätt tider eller hur jag mår för övrigt.. när jag känner mig "låg" blir jag ofta inte mätt.. är som ett tomt hål och ibland mätt efter 3 tuggor..
vill inte leva med bulemi, trots att ja har bestämt mig så är det allt annat än lätt... jag begär inte att någon som inte haft dessa probelm ska förstå, för hur skulle ni? Känner mig ibland som en knarkare..
att det skulle vara såhär svårt.. vissa dagar vill ja bara ge upp, orkar inte längre kämpa.. kämpa för vad? jag är ju fortfarande tjock.. hatar att vara det
ibland när man kräks, kräks man ut så mycket inte bara maten utan, oron, problemen och annat skit som hänt och för stunden så är det så jäkla skönt och befriande.
ska senare oxå skriva mitt brev till min hatade ätstörning
kära ätstörning
Kära ätstörning
Vi har känt varandra länge nu, större delen av mitt liv men det var först år 1999 som vi blev riktiga vänner, bästa vänner.
Kommer du ihåg när alla började att komentera över om hur lite jag åt? Det var då du av en slup kom på att jag kunde ju "behöva gå på toaletten" mitt i maten eller precis efter. Genealikst.. verkligen smart.
Så fortsatte vi varje dag, flera gånger om dagen.
Ätstörning du och.. vi blev bästa vänner.
Det var en sådan befrielse att du kommit på det perfekta bantningssättet.
Kommer du ihåg när vi visade dom där idioterna att tjockisen minsan kunde bli smal... jättesmal? Där fick de allt, fan vad vi var nöjda. Livet lekte.
Det var oxå du som fick mig att träna dubbla spinningpass, kände mig så otroligt duktig, livet var verkligen på topp, jag var smal, men det var klart jag kunde ju alltid gå ner lite till. Man ska inte vara nöjd, det fick du mig att inse. Vilka tips och knep du delade med dig av wow.. du var verkligen lysande.
Föresten kommer du ihåg den där gången på akuten när läkaren sa " men flicka lilla du är ju bara skinn och ben"? vi skrattade honom rakt upp i ansiktet, tyckte han att detta var smalt.. vänta bara så skulle han få se..
Ja, du var verkligen min bästa vän, vad hade jag varait utan dig? älskade vän..
fattar inget här.. men det ger sig väl Hej föresten
Jag har bulemi...så då var det sagt, tänk om jag skulle börja alla mina samtal så.. *s*
skulle nog få en hel del förvånade miner.
bulemi ja, har hafr den i ca 9år, jag som är både klok och smart börjar med detta när jag är så pass gammal..
började med att jag skulle gå ned i vikt och vips fixeringen var ett faktum och att kräkas det hjälpte ju bara till, kunde ju sluta när jag ville.
Tänk vad man lurar sig själv, nu sitter jag här 9år senare, har spytt nästan varje dag sedan dess och oftas massor av gånger...
Visst gick jag ner i vikt ett bmi på 16 fick jag, men inte var jag lyckligare för det, hade föreställt mig att om jag blir smal så blir allt lättare och vad jag skulle bli lycklig... *s*
å drog mig en massa vitaminbrister av alla de sorter, hur kan man utsätta sin kropp för detta?
nu har jag gått upp i vikt.. inte smal längre pg mitt beteende, tröttsamt men sant..
skulle behöva gå ner 25kg
tränar massor i perioder eller inget
går på diet eller äter helt fel
vet ni vad?
det sjuka är att jag hellre skulle ha ett bmi på 16 igen än att väga det jag gör i dag, visst är det sjukt?
Jag tycker inte att andra är snygga när de är för smala, men jag tycker att jag ska vara det.. dumt
kommer aldrig att bli så smal igen, men hoppas på att bli "normal"
det sliter så mycket på min kropp och mitt psyke att ha denna ständiga kamp, jag förstår hur en narkoman känner sig.
det tog lång tid för mig att erkänna att jag har bulemi gjorde det nog för 1 år sedan, skulle berätta för en kvinna i tel hur mitt liv var, började gråta, när jag hörde hur illa det lät, lät inte som om jag pratade om mig själv... först då insåg jag, jag är fast hos djävulen och hittar inte vägen ut.
